I måndags kväll när jag var i stugan med barnen ringde Jörgen: IKEA-katalogen hade anlänt, hett efterlängtad. Jörgen lade den på min huvudkudde. Och idag kom jag hem (åkte direkt till jobbet i morse och lämnade barnen kvar i stugan med mormor och morfar). Efter jobbet skyndade jag mig hem (nåja, stannade på vägen för 1,5 timmes massage, staaaaackaaaars mig) för att titta i katalogen. Men oj, vad besviken jag blev. De har ju nästan inga barnsängar alls längre. Vi som ska köpa en till Erik. De som fanns var hur aptråkiga som helst. Hoppas verkligen att det finns fler i verkligheten än i katalogen och på hemsidan (men är det inte meningen att hela sortimentet ska synas på hemsidan oavsett det går att beställa via nätet eller inte???) Hela katalogen var förresten trist och "billig". Dom skulle väl inte dö av att tillverka EN ENDA stackars ekmöbel, även om den kostade 500 spänn mer än alla fanér- och foliemöbler. Eller?

Hur som helst, Erik behöver nya möbler så vi måste till IKEA inom några veckor. Med släpkärra (eftersom möblerna inte lär gå in i bilen). Och med barn (eftersom mormor och morfar är i stugan). Sedan lär vi väl behöva en följebil innehållande en terapeut (eftersom vi alltid är färdiga för skilsmässa efter ett par timmar på IKEA), en barnvakt (eftersom det alltid är fullt i SMÅLAND eller vad nu barninlämningsstället heter), ett smakråd/inredare (eftersom jag aldrig kan bestämma oss) samt Ingvar Kamprad själv (eftersom Jörgen alltid är så arg efter att ha letat en timme bland lagerhyllorna och det ALLTID saknas något att han kräver att få veta om Ingvar själv verkligen tänkte att man medvetet ska låta vissa varor saknas så att man säkert måste åka tillbaka och köpa 18 vaser och 40 kuddar och 9 tavlor och 13 ljuslyktor till. Förutom pallen man egentligen skulle ha.)

Diskussion vid middagsbordet:

Erik: Jag vill ha glass till efterrätt.

Klara: Jag med.

Morfar: Jag också!

Erik: Du får ingen glass, morfar.

Morfar: Får jag inte? Varför det då?

Erik: Det får bara barn.

Mamma: Jaså, vem har bestämt det?

Klara: Det har Gud. Och kungen.

Diskussion i baksätet på bilen:

Klara: Tänk, jag ville ju ha en lillebror. Och så fick jag det.

Erik: Älskar du mig?

Klara: JAAAA!

Klara frågade häromdagen:

- Mamma, varför är skelett alltid så smala och skrattar jämt?

Haha, ja, det kan man ju fråga sig.

När vi åkte hem från Dalsland på riksväg 45 sa Jörgen plötsligt "Kolla kon". Och jag sa: "Men hjälp, det ser verkligen ut som om den gick på vägkanten". Vi trodde att kon stod i hagen alldeles vid vägen. Men så sa Jörgen "Det är inte bara som det ser ut". Mycket riktigt. Kossan var på väg ut på 45:an. Högdräktig - hon såg ut som hon skulle kalva vilken minut som helst. Som den plikttrogna samhällsmedborgare jag är tänkte jag på kossan och medtrafikanterna och tog upp mobilen för att ringa polisen. Men min bondpojk till man bara suckade åt mig och bromsade in, motade in kon på den grusväg hon kom från genom att köra sakta mot henne, stannade bilen och klev ur. Och gick hem med kon till gården en bit bort. Det såg för kul ut. Jörgen gick och pratade med kossan som snällt lommade efter. Mobilkameran var full och innan jag hade hunnit radera nån var de för långt bort. Jag körde efter, kon gick in i trädgårn och Jörgen in i ladugården. Men han hittade ingen så han gick till boningshuset och ringde på. Bondparet blev väldigt tacksamma såklart. Och Jörgen fick lova barnen att vi ska svänga in där nästa gång vi åker till Dalsland och be att få klappa kalven.

Nu har jag inte kunnat blogga på hela helgen eftersom vi varit i Dalsland och det varken finns dator eller internetuppkoppling där. Åtminstone inte där vi vistades.

Igår var vi på Dalskogsdagen - byn där Jörgen växte upp. Alla 418 invånarna verkade ha gått man ur huse. Och så var det Jörgens familj. Och så jag. Jag var väl inte överdrivet road av att se foton på Edgar i Flathult och läsa gamla tidningsurklipp om vad som skrevs om byn på 70-talet. Men för invånarna var det säkert kul. Det enda intressanta jag såg fram emot var väl att få se den lilla fina 1700-talskyrkan inifrån. Men den var låst och stängd.

Svärmor fyllde år igår så på eftermiddagen samlades hela familjen - Ingela och Peter kom på middag. Jörgen lagade maten - gott som vanligt. Ingela hade med sig urvuxna kläder och jättefina skor till barnen och efter maten kom Eva-Lena med två stora IKEA-kassar med kläder efter Melinda.

Nu har Åsa och jag klarat av vår lilla musikgudstjänst i Södra Åsarp. Det kom två personer. Förutom de tanter och konfirmander som var inblandade i själva vägkyrkan, och så prästen och kantorn såklart. Men vi sjöng lika glatt för det. Och som Åsa sa, det var ju bra träning. Synd att vi är så blygsamma för vi KUNDE ju faktiskt ha ringt runt och kommenderat dit folk i bekantskapskretsen.

Jaha, hur ska jag få ihop det här nu då? Nu har jag tackat ja till två högskoleutbildningar i höst. Vid sidan av jobb och eget företag. Velig som jag är kunde jag inte bestämma mig. Dels har  jag sökt en kvartsfartare i arbetsrätt - det kan ju vara bra att ha. Och dels har jag sökt en halvfartare på distans i medie- och kommunikationsvetenskap. Det är ju det jag jobbar med men formellt sett faktiskt inte har ett enda högskolepoäng i. (Jo, 20 uråldriga i massmediekunskap men dom räknas nog inte). Den utbildningen fanns liksom inte på min tid.

Men såklart har det blivit fel. Jag har kommit in på halvfartaren i KALMAR! Det var ju  inte den jag sökte. Det var ju distansutbildningen via webben. Så jag kan sitta på kvällarna när Jörgen är i Mexico eller Finland eller vart han nu ska i höst. Så för säkerhets skull har jag nu tackat ja till både medie- och kommunikation och arbetsrätt som går här i stan via telebild. Så får jag se sen. Jag får väl hoppa den ena. Men det kan vara taktiskt att se vilken som är kuligast och mest intressant och användbar. Om det nu överhuvudtaget går att byta över till distansformen. För till Kalmar tänker jag inte pendla.

Eller så går jag ut stenhårt och ökar undan för undan...