Nu har vi bestämt oss - och bokat resa. Det bär i väg till Teneriffa när höstmörkret har sänkt sig. Ska bli så skönt. Och det känns bra att ha något att se fram emot även efter sommarsemestern faktiskt - så man slipper vänta till jul innan det händer något kul! Ungarna är helt till sig över barnklubb och flygplan och allt vad som väntar. Och jag också, faktiskt.

Idag blev vår tappra supertjej av med sitt "flygplan" i armen, dvs venkatetern. Tionde och sista dosen Rocephalin pumpades in och sen åkte nålen all världens väg. Nu har hon bara ett plåster i varje armveck som minnen efter nålarna - och ett plåster bak på ryggen där de stack in den läbbiga ryggmärgsnålen. Hon är hur pigg som helst och om möjligt ännu gladare och roligare än innan hon blev sjuk. Känns så skönt att det är över. Hoppas det får förbli så. Ingen verkar riktigt veta särskilt mycket om eventuella framtidskonsekvenser efter neuroborrelios hos barn så för säkerhets skull har vi anmält det till försäkringsbolaget.

Nu har jag varit hemma så mycket med en sjuk fyraåring och en supertrotsig och ilsken treåring att det var rena semesterfeelingen på jobbet. Jag gjorde mig ingen brådska hem, hehe.

Fick mycket gjort trots en hel del telefonsamtal på förmiddagen. Bara en halvdag kvar till semester nu!

Klara hade som vanligt varit superduktig på vårdcentralen och impat på personalen så mycket att en sköterska bjöd ungarna på godis för att hon var så otroligt tapper. Jag ringde förresten barnkliniken och frågade om provsvaren. De hade fått de definitiva odlingssvaren på både LP och blodprover. Det var så mycket neuroborrelios det kunde bli. Positiva provsvar rakt över. Hur positivt man nu kan kalla det...

Nu har jag hämtat resekataloger. Och bearbetar maken för fullt. Jag vill åka till solen i december. Först hann vi nästan bestämma oss för Kap Verde men nu lutar det åt Kanarie-Svensson-charter-öarna i alla fall. Till nån lyxig resort för barnfamiljer. Fritidsresor gick bort för deras barnklubb är från fyra år. Sorry Fritidsresor. Men Ving har från tre år. Tjoho!!! Jag kan tänka mig att lämna bort barnen två timmar per dag för att ligga i solen och läsa. Faktiskt.

Jag lade fram idén om barnklubb för Klara och sa att de har lek och plask, födelsedagsparty, skattjakt, gympa och minidisco. Varpå Klara tjoade:

- JA! JAAAA MAMMA! Minidisco, minidisco, jag vill gå på minidisco.....mamma, vad är ett minidisco??

Förmiddagen var ingen höjdare. Jag är genomförkyld och kände mig illamående och helt yr i huvudet. Ungarna bråkade och slogs och trotsade och vägrade städa lekrummet och jag kände mig bara arg och ledsen. Att åka till vårdcentralen vareviga dag gör ju ingen människa gladare heller.

Men ibland blir man lycklig av småsaker. Jörgen kom in på vårdcentralen precis när vi var klara. Han hade jobbat på som bara den (efter att ha ringt hem och hört två gallskrikande barn och en ledsen mamma i telefonen) så han hämtade barnen, tog med dem till Sibylla för korvlunch och mamman fick åka hem, sätta på kaffe, göra ett par goda lunchmackor och avnjuta lunchen och en nyinköpt resetidning i lugn och ro. Det är lyxigt! Nu blev jag på bättre humör och inspirerades att surfa runt på reseföretagens sidor. Kanske jag rent av bokar en resa av ren eufori!

Jaha, sex dagar återstår till Tindras dop. Jag ska sjunga i kyrkan. Och NATURLIGTVIS har jag blivit genomförkyld. Och Echinagarden är slut och Apoteket stängt. Det är väl bara så typiskt.

Har i alla fall just pratat med kantorn och bestämt övningstid och tonart och skickar upp noterna i morgon. Och pratat med "Opplis", dopbarnets farmor, om lite andra detaljer. Barnafadern ifråga ringde häromdagen med några spörsmål. Så vi ska nog lyckas få flickebarnet döpt. Det ska bli så ROLIGT att träffa alla igen - känns nästan som min egen släkt faktiskt.

Nu börjar det likna något på framsidan. Egentligen skulle man väl ha bildbevis men jag orkar inte släpa mig ut med kameran. Det går i alla fall framåt. Sakta, tycker Jörgen själv, men det är ju för att han är noggrann. Och uteplatsen som han gjorde förra året blev jättefin så det är värt att vänta på. Förresten, jag ska inget säga, för jag bidrar inte med mycket när det gäller stenläggningen. Jo, jag sopade av med piasavan nyss. Wow liksom.

Jag tror jag är på god väg att bli tokig. Jag måste vara en dålig människa. Hur mycket jag än plockar och städar och röjer (utom den stunden igår när jag strök 26 skjortor) så ser hemmet ut som ett bombnedslag. Jörgen "städade bilen" förut och släppte allt (dagiskläder, extrastövlar, leksaker och skräp) i hallen. Klara behövde göra något stillsamt för att inte riskera att skada kanylen och jag lovade henne att vi skulle stämpla lite. Hon hade fått nya stämplar och jag satte mig med mina egna. Men efter fem minuter tröttnade hon och jag blev ensam vid bordet. Då klev mamma in genom dörren. Tittade på högen i hallen, suckade och gick ut igen. Och det undrar jag inte på. Kvar satt jag. Och kände mig uslare än uslast. Finns det vårdhem för mammor på gränsen till nervsammanbrott?