Grannen drog igång motorsågen och började kapa häcken. Erik var förstås inte sen att rusa ut på trappan och kolla vad som hände. Varpå han genast sprang in i sitt rum och kom ut i sin egen motorsågsmundering. Sen stod karlarna - en liten och en stor - på varsin sida gatan och sågade.

Eftersom kakan är världens enklaste och godaste så delar jag här med mig av receptet:

3 dl socker

2,5 dl vetemjöl

1 msk vaniljsocker

2 tsk bakpulver

3 msk kakao

150 g smör

1,5 dl vatten

2 ägg

Blanda alla torra ingredienser (jag brukar sikta genom en sil). Smält smöret och blanda med vattnet. Blanda med de torra ingredienserna. Rör slutligen ner två ägg. Grädda i 175 grader, 40-45 minuter.

Det körde ihop sig för Andreas och Susanne idag så faster fick rycka in och hämta barnen. Väl hemma ville ungarna baka så vi körde vår klassiker: chokladkaka. Det var lite rörigt att baka med fyra barn men en kaka blev det i alla fall. Några bilder också.

Typiskt att det landet är så oroligt att man inte får skicka paket dit, än mindre hälsa på. Men pojkstackarn kan ju inte hjälpa var han bor. Och då behöver han oss kanske desto mer. En fördel är ju i alla fall att så fort han lär sig skriva själv kan han skriva direkt till oss på engelska, så slipper vi gå igenom översättningen. Om han inte har något konstigt stamspråk förstås, men Nobuhle skrev alltid på engelska och henne fick vi när hon var 11.

...i Zimbabwe. Han heter Vusumuzi och är 5,5 år.

Beskedet damp ner som en blixt från en klar himmel när jag öppnade brevet från Plan idag. Vi har ett fadderbarn på Haiti och har haft ett i Zimbabwe men eftersom hon fyllde 18 i maj så upphörde fadderskapet. Egentligen hade vi pratat om att inte ta något nytt barn efter Nobuhle, vi har ju ändå Angelie på Haiti och dessutom två svenska fadderbarn (dopbarn alltså) som vi fondsparar till. Men idag kom det ett brev från pojken i Zimbabwe. Ja, att han var pojke förstod jag ju inte, inte heller vilket land han bodde i eller hur gammal han var. Men i brevet som han fått hjälp att skriva stod bland annat "Thank you for wanting to be my sponsor. May God bless you". Och då är det ju liksom för sent att säga upp honom...

Jag ringde upp Plan för att fråga om vi inte får nån mer information. Men tydligen hade de skickat en massa uppgifter och foton på honom men tydligen har det kommit bort någonstans för vi har då inte sett nån bild. Jag fick i alla fall veta att även han bor i Zimbabwe och att han är född i december 01 - det vill säga exakt ett år äldre än Klara. Nu när de är så jämngamla känns det ju ännu viktigare att få mer information så Plan-killen lovade försöka ordna nya foton. Det är ju kul att visa barnen.

Kul att vi fick ett såpass litet barn som en femåring. Känns nästan som jag har blivit mamma, hihi.