Det har flyttat in två lustiga gubbar i vårt hem. Vart Klara och Erik har tagit vägen vet ingen, allra minst gubbarna. De har konstiga flärpar i mustascherna och springer omkring och låter. Sedan sjunger de fåniga visor och skrattar så de kiknar åt sina egna skämt. Konstigt är det...

Så här står det i böckerna:Lilla trotsåldern inträder kring 18 månaders ålder och varar i ett par månader. Vid tre års ålder är det dags igen och denna gång är trotsperioden uppdelad på två omgångar under ett år. Sedan dröjer det till sex års ålder innan en ny trotsperiod inträder.BULLSHIT!Så här är det i verkligheten:Trotsåldern kommer vid 16 månaders ålder. Punkt.När den slutar vet jag inte, men gissar att lugnet sänker sig i hemmet när de flyttat hemifrån kring 19-20 års ålder. Än ser jag då ingen ljusning på länge.I morse:Erik fick ett vansinnesutbrott för att han inte fick gå barfota ute när vi skulle iväg på fiollektion.Klara fick dagens första spel hemma hos mormor och morfar efter fiollektionen. Lade sig i trappan och gallskrek. Och utstötte följande vrål:ERIK VILL INTE VA KATT, HAN KRYPER INTE, UÄÄÄÄÄÄÄHHHHHHHHHH.Sen kom vi hem och käcka mamman käckade till det med att göra milkshake i Klaras milkshakemaskin. Då fick Erik en vredesattack i det ögonblick han insåg att glassen inte skulle ätas som den var utan hade för avsikt att finfördelas i milkshakemaskinen. Gallskrik i tio minuter.Käcka mamman fjäskade till det ännu en gång genom att fixa spaghetti och köttfärsås (nåja, hittade en burk köttfärssås i frysen). Båda ungarnas älsklingsrätt! Så kom de till bords och Erik bröt ihop och skrek: MEN JA ÄLSKAR JU INTE SÖFFÄSÅS OCH PAGETTI! JA ÄLSKAR BARA PAPRIKA.Så smällde dom i sig varsin hel röd paprika. OCH senare en stor tallrik spaghetti och köttfärsås.Sen fick Klara stora spelet igen när hon insåg att Erik skulle sova middag precis när hon tänkte klä upp honom i prinsessklänning.Enda stunden de var sams idag var när de lekte Pippi och Herr Nilsson. Så det blev i alla fall en bild värd att spara för eftervärlden.

Jag träffade en gammal bekant häromdagen. Om några dagar väntar hon sitt tredje barn. Jag kan inte påstå att jag blev särskilt avundsjuk på den där stora magen. Tror jag har gjort mitt på bebisfronten. Men ett par femåringar kan jag tänka mig att adoptera.Klara ska bli barnmorska. Hon har lämnat kardiologkarriärplanerna av den enkla anledning att hon vill "plocka ut bebisar ur mammornas magar och hålla i dom". På väg hem från dagis idag sa hon plötsligt:- Vad roligt det ska bli när jag blir barnmorska och får hålla i alla bebisarna. För det blir ju inga bebisar i den här familjen.- Blir det inte? Vem har sagt det?- Pappa! Han sa "Nä, nu får det vara nog". Så sa han.- Jaha minsann.Så var det tyst en stund. Sedan fortsatte Klara:- Men jag VILL faktiskt ha en lillasyster. När Erik blir tre år, då är han ju så stor så han blir en storebror och DÅ kan jag väl få en lillasyster!- Tja, du får väl diskutera det med pappa då.- Ja, jag ska prata med pappa. För det är ju han som bestämmer i den här stan.

...men nu har jag gjort det. Inatt blev det av. Fem över tolv, närmare bestämt. Jörgen hade somnat och jag satt i soffan och glodde, sömnlös. Då fick jag den geniala idén.Egentligen hade den slagit mig ett par dagar tidigare, som så många gånger förr. Denna gång föddes tanken när Jörgen kom hem och berättade att han fått ett projekt i USA, Pennsylvania för att vara något mer exakt. Jaha, grannstaten till min gamla värdfamiljs West Virginia tänkte jag. Undrar hur dom har det. Ja, föräldrarna är ju döda men brorsan och hans tokskojiga fru finns ju kvar där borta. Och de övriga syskonen, även om de bor i Florida. Men som alltid så bromsas tankarna av tidsskillnaden, för när det är kväll här är dom på jobbet och när det är kväll hos dom ligger jag och sover och när jag har vaknat så har dom somnat. Och så tänker jag att jag ska ringa i helgen och sen har jag glömt det när väl helgen kommer och går. Så har jag nu hållit på i tio år sen jag senast pratade med dem.Men i natt, när jag satt där ensam i soffan, så slog det mig att klockan är fem över sex på fredagkvällen i West Virginia och nu ska jag ta mig sjuttsingen slå en pling. Och så gjorde jag det. Bev svarade. Det tog oss fem minuter att raskt avhandla de senaste tio åren och sen var det som om vi pratade förra veckan. Jörgens projektställe ligger två timmar därifrån. Hon förväntar sig att se oss där, hela familjen, inom ett år. So there!!!Och så fick jag hennes mailadress och lovade skicka bilder på barnen. Det lär väl bli av. Om sisådär ytterligare tio år när Klara är nykonfirmerad och Erik har börjat högstadiet.

Nio minuter. Det tog nio minuter. Jag ringde ett kort samtal, skickade två mail och svarade i telefon. På denna tid hade min älskade son lyckats få fatt i en tjock grön krita och bestämt sig för att det var dags att måla om golvet i en vårglad färg. Det var grönt över hela golvet, vid diskbänken, över hela köksgolvet, under bordet, i hallen, i korridoren och i Klaras rum. Och där stod jag med 39 graders feber - gråtfärdig. Började i desperation att gnugga med LIDL:s våtservetter och ringde efter Jörgen (som lämnat sin sjuka fru och sina vilda barn i en timme för att åka och handla). När han kom hem fick han skrubba hela golvet med en svamp med slipmedel samt en köksspray som inte fick ha långvarig kontakt med lackade träytor. Så sjuka frun fick gå efter med svabb och vatten med Ajax. Nu säger alla mentala coacher att man ska tänka positivt. Så då gör vi det:1. Det kunde varit värre - krita på tapeterna hade varit ännu svårare att få bort.2. Det var tur att det vår egen älskade lillplutt och inte nån annans skitunge som gjorde det.3. Vi har aldrig någonsin haft så rent golv.

Så var det dags igen. En kärnfrisk Klara gick och lade sig igår kväll men vaknade genomförkyld och febrig klockan två inatt. Nu är jag väl inte den som ska klaga för båda barnen har hållit sig förvånansvärt friska ända sedan dagisstarten. Det kanske är det som har skämt bort oss. Det där med sjuka barn finns liksom inte riktigt med i våra beräkningar. Så i natt låg vi där: "Vem ska vara hemma?" "Ja, JAG kan inte vara från jobbet, jag har massor att göra". Så höll det på. Till slut enades vi (efter en inte allt för hetsig diskussion) om att jag är hemma idag, går till fullmäktige så fort Jörgen kommer hem ikväll, jobbar hemma dessförinnan så gott det nu går och sedan får Jörgen ta eventuella fler sjukdagar tisdag och onsdag för då ska jag iväg på konferens.Man kan måla upp det som lyxigt att få en ledig hemmadag. Ligga länge i sängen, äta lång frukost med tända ljus och tindrande barnaögon, läsa sagor och se på film med ungarna, helt utan krav eftersom man ju egentligen faktiskt skulle vara på jobbet. Istället river gnälliga barn huset medan man försöker bläddra igenom tidningen och få i sig en kopp kaffe. Hallen är översvämmad av packning från helgens två resor till Dalsland och Ångermanland. Barnen lyckas springa omkring med smörgåsarna, smula ner övervåningen och välta ut fyra backar leksaker inom loppet av tre minuter. Och sedan gnälla och skrika högljutt utan att FÖRSTÅ varför man inte får åka skidor när man har feber. Jag lyckas muta Klara till att städa upp på sitt rum. Hon ägnar en halvtimme åt att bädda sängen fint. Fem minuter senare är brorsan där och river upp alltihop vilket föranleder en smäll på käften av storasyster och slutar med att båda skriker i dödsångest. Och jag sätter halvt desperat på först en tvättmaskin och sen en Pippi-film och illskriver texterna till kvällens fullmäktige i ett obegripligt tempo (tur att fullmäktige föregås av kommunstyrelsen vars nyhetsnotiser ligger på nätet - och att man kan klippa och klistra).Det är så hääärligt att vara hemma med sina ljuvliga trollungar. När de är friska och man har en planerad semester. VAB = me not like.

Jaha, då är det så modernt att man sitter och surfar på ett x2000-tåg nånstans utanför Katrineholm nu då. Har varit på farmor Stinas begravning i Styrnäs. Jag åkte upp i torsdags och anlände framåt kvällningen till Kramfors. Fred och Britt-Louise hämtade och sedan blev det paj hos Tina. Fick träffa min ljuvliga gudson som jag inte sett på ett år. Sist kunde han inte sitta, nu kunde han prata och springa!Fredagen var begravningsdag. Thylle förrättade begravningen och jag sjöng - som sig brukar på familjens Mellbergs släkthögtider. Sjöng "Till en avlägsen strand" från läktaren till orgel men sen tyckte kantorn att "I gott bevar" ur Kristina från Duvemåla skulle vara fin som postludium till piano. Försökte krångla mig ur detta eftersom jag inte hade någon som helst lust att stå bredvid kistan framför alla ledsna människor. Men hur det var så lät jag mig övertalas. Det gick ju som det gick. Jag tog mig igenom sången, hysteriskt stirrande ner i boken och försökte tänka på nåt annat. Sen tog jag min lilla handbukett och gick fram till kistan - och fick värsta supergråtattacken där, mitt i händelsernas centrum med allas blickar på mig. Det var väl spänningen som släppte. Tur att det var slut då. Näsdukarna var kvar på läktaren.Efterföljande kaffe med dopp gick förstås i Stinas tecken. Och så fortsatte det. Ingen skulle gå hungrig från hennes kalas och inte heller från begravningen. Så hela sällskapet åkte till Stöndar och åt världens brakmiddag. Jättegott och jättetrevligt. Och Gösta Svanholm höll ett otroligt gripande tal så alla grät, inklusive han själv. Det blev en väldigt fin begravningsdag och det var roligt (får man säga så om en begravning??) att få träffa alla Stinas släktingar och vänner som jag ju känt sen barnsben.Lördagen ägnades åt shopping, umgänge med Tinas familj och kussarna Eva och Gittan - och filmvisning. Vi kollade på super8-filmer från 60- och 70-talet. Urkul alltså! Jag MÅSTE be mamma köra över alla våra gamla filmer på dvd.

Jaha, då har Gudruns brorsa Per varit på besök. För min del började det i lördags eftermiddag och sedan har det i princip gått i ett. När jag kom hem igår måndag hade jag inte sett barnen sen i lördags kväll.Det mest spektakulära var väl att taket blåste av stadshuset. Stort pådrag med polis, räddningstjänst, vakter och press! Förutom 3500 strömavbrott och massa vatten- och telefonproblem klarade vi oss annars hyggligt bra. Men mycket jobb blir det när det händer såna saker. Skönt att se att infofunktionen funkar i alla fall.